På något sätt hade man själv byggt upp någon slags spänning igenom hela boken, fram till sida 312 ungefär, och pga. vad sista kapitlet hette så förstod man att någonting sorgligt skulle hända. På sidan 311 släppte allt, tårarna bara forsade. Jag har aldrig gråtit över en bok i hela mitt liv, men jag kunde bara inte hålla tillbaka. Allt var så himla vackert, sorgligt och hemskt på samma gång! Såhär i efterhand ser man vilken underbar person Calle måste ha varit. Mia Törnblom är den starkaste människan jag har stött på och till råga på allt är det i bokform jag stötte på henne (ganska sorgligt, om man tänker efter) Vilket tragiskt och, till viss del, vackert liv denna människa har haft och har. Om du inte har läst boken, LÄS DEN för sjutton !