Hemma igen efter en sväng i rosbuskarna. Det kommer förbi lite sköna människor då och då. Oftast äldre. Denna gång en pratglad man, han drog igång historien från början och berättade om när han jobbade för första gången, om sin vän som blev hundra år och om sin gymnastik- och skridskokarriär. Han avslutade med orden: Lev medan du kan, som han ofta brukade säga till arbetande ungdomar. För mig en ganska vis man med många erfarenheter, hade det inte varit för de förbannade rosbuskarna som behövde klippas, hade jag kunnat lyssna mer på honom. Ville väl bara säga att jag har hittat mitt motto här i livet.

---