Förra veckan fick jag hem ett kuvert med pengar. Som i vanlig ordning vid den här tiden. En studentpresent. Från mormor. Alltid annars har det stått morfar också men inte denna gång. Jag ringde idag och tackade för pengarna, frågade hur det var med henne och hon klagade över ensamheten och tackade för att jag hade ringt. Just nu förstår jag hur jobbigt hon har det, för inte kunde hon hålla tillbaka tårarna. Jag bara måste träffa henne när jag får tid. Innan det är för sent.