En efter en
Ytterligare en själ som från och med nu hör hemma på en annan plats. Mamma ringde med dåliga nyheter. Morfar. Han blev 84 år, har har hunnit med mycket under sin livstid men också varit sjuk under en lång tid. Även då familjesituationen inte var den bästa från alla håll, så kommer jag att sakna honom. Har alltid varit hans "lilla flicka". Under de senaste åren har det inte blivit många besök, av vissa anledningar. Den sista gången jag såg honom var innan jul förra året. När jag och min kusin kom möttes vi av varma famnar och glada miner. När vi gick sa han hej då, mormor också. Log som han alltid brukade göra och jag sa vi ses igen. Det trodde jag. Innerligt. Jag hade mer än gärna träffat honom igen, tillsammans med mormor. Han hade alltid frågor om skolan, hur det gick och vad framtidens planer var. Han var stolt över sin barnbarn som det alltid går bra för. Jag sa att det gick bra och att jag snart skulle ta studenten. Var överlycklig. Jag var nästa i raden av kusiner att ta studenten. Jag ville att de skulle titta på mig, med stolta ögon, när jag sprang ut mot friheten. Det är nog det som gör mest ont, att mormor kommer stå där. Själv. Utan morfar som så gärna hade velat vara med. Jag hatar att sakna och kommer därför försök glömma det så fort som möjligt, inte honom utan allt det dåliga. Vila i frid.
Kommentarer
Postat av: Paulina
R.I.P :(
Postat av: JENNY
Åhe, gumman. Nu gråter jag... Fyfan vad orättvist allting är :( Jättefint skrivet! <3
Trackback
