Vi har precis landat i Norrköping och känslorna är många (varning för ett alltför sentimentalt inlägg). Hela Midnattsloppet - med arrangörer, musik och enorma mänger människor - var en enda stor folkfest. Innan start kunde man riktigt känna stämningen runt alla som nervöst och tålmodigt väntade på sin tur. Varje block startade med fem minuters intervaller och taggades igång av alla applåder från bakomliggande fält. Längs hela milen stod inte bara publik, utan också musikanter av alla dess slag, salsa-dansande tjejer och kommentatorer. När startskottet avfyrades kändes det som om benen kunde bära hur långt som helst, jag drogs med av alla andra orangefärgade löpare innan jag slutligen nådde mål (utan att ha promenerat en enda centimeter). Mitt livs andra mil, med förhoppningar om att ta mig runt under timmen, slutade på 59 minuter och 15 sekunder. Med minsta marginal men ack så fint! Inte för att placeringen spelar roll i nuläget men av 23 928 personer hamnade jag på 8993:e plats.