Det är ganska jobbigt att vilja ha saker, eller att likson längta efter det. Lättare är det att längta efter något roligt som ska hända. De saker som händer kostar i de flesta fall inte heller. Minst lika ofta ligger fokus på någon annan när det i själva verket är mer lönt att tänka på mig själv. Jag vinner definitivt inget på jämför mig med andra. Det här med att ta vara på nuet och leva i stunden är svårt. För mig. Jag har också svårt att vara tacksam över saker som jag tar för givet. Det stör mig. Det stör mig också att jag har svårt att ändra på det. Det går inte automatiskt, utan då måste jag avverka tid för att riktigt tänka hur bra det är just nu eller vad bra det kommer att bli. Som att vara ledig. När jag arbetar vill jag vara just det och skulle jag inte i sista sekund fått det jobbet hade jag inte haft några som helst pengar - tacka en högre makt för det, det hade inte var ett nådigt klagobrev om den saken. Och när jag tänker på detta vis inser jag hur bra jag faktiskt har det och vilka meningslösa I-landsproblem jag ställer mig själv inför (Okej, att inte ha ett arbete för försörjning kanske inte ligger på listan över lyxproblem): medan någon i Etiopien är för förkyld för att kunna bli opererad för gomspalt, gnager jag framför min Macbook om att jag har svårt för att uppskatta till exempel... ja, vad? Min dator? Medan ett helt land inte har dricksvatten och födoämnen spolar jag extra länge i kranen för mer kallt vatten och slänger rester när att jag blivit mätt. Och ska jag ägna min tid åt att tänka såhär, kan jag lika bra sluta tänka. Jag kan inte lösa världsproblem, utan måste helt enkelt bara bli bättre på att uppskatta saker. Mina saker, inte någon annans. Inte vad jag kunde ha, utan vad jag har just nu. Vilken klyscha, vilket sanning! Har du lyckats läsa ända hit har jag antagligen uppehållit dig från vad du egentligen borde göra. Jag fick i alla fall nöta en stund på tangenterna och komma överfund med vad jag ska öva på. För framtidens med lättsamma tankar och funderingar. Tack´o hej!