Jag har fått mig en konkurrent. Igen. En som också göra armhävningar på tå och de flesta övningar jobbigare än vad som egentligen behövs. Som sneglar i ögonvrån. Det gör mig bara mer envis, att orka mer (läs: mest). Lika envis som den mest envisa jävla åsnan. Men det är väl ändå en bra morot (?) och ett bra recept på att inte ge upp. För det vill jag inte heller, visa mig lite svagare och lite söligare än någon annan. Därför skuttas, springs och kämpas det alltid till 200 % varje gång. Jag tror jag ska ge mig på Intensiv-passen, så kanske jag återkommer med en annan historia. På tal om ingenting så hittade jag en påse med detta trevliga innehåll på Hemköp. Det ska jag äta ikapp med bra tv-underhållning. HEJ!

---